Hälsingegård Pallars
För aktuell information om gården och visningar, gå till: Hälsingegård Pallars
Gammal artikel från år 2000 om Pallars
Barbro Ager har i tidningen Långhedsnytt nr 3 år 2000 skrivit om Pallars. Nedan kan du läsa artikeln.
"Pallars i Långhed. Trebyggd gård i vackert byläge med mansgårdsbyggnad från 1855. Två äldre sängstugor finns med måleri av den s.k. Blåmålaren, daterat 1853. Gården är privatägd och visas efter överenskommelse med ägaren."
Citatet kommer från broschyren "Hälsingegårdar öppna för besök" och beskriver kort alla gårdar som hålls öppna för besökare på sommaren.
-Hur känns det att bo nästan som i ett museum?
Frågan ställs till Ellen Persson som bor på Pallars, en av de mest kända gårdarna i Hälsingland.
-För stort, säger Ellen, för stort att bo i, mycket att rusta, mycket att värma, det går åt 60-70 kubikmeter ved per år. Så även om man har egen skog så är det ju mycket jobb innan det blir värme.
Ellen tycker inte det är så märkvärdigt med målningarna, men att de är av stort intresse har väl utvecklingen visat. Just nu är det Hälsingebrokvistarna av den speciella typ som b.a. finns på Pallars som drar besökare till gårdarna. Det började för ca 30 år sedan då fotografen Hilding Mickelsson kom dit med en busslast amerikaner. Då levde Ellens far, Nils Olsson, som var road av att träffa folk och som gärna visade gården. Idag är intresset stort, varje sommar kommer 8-10 bussar med besökare som har egen guide med sig. Enstaka besökare är inte så vanliga, men en del återkommer för att se på målningarna och gården för 3-4 gången. Då är det maken Tore som går ut och pratar med besökarna. Dessa verkar vara ett ärligt släkte, för inget har blivit stulet genom året. Familjens privata bostad störs inte av besöken.
Målningarnas historia är inte belagd, så man vet inte vem som utfört dem. Den blå färgen har inte bleknat, den är fortfarande lika stark som Ellen minns sedan barndomen, men vatten tål måningarna inte. förr "knäskurade" Ellen golven med såpa, något som numera inte håller för. Varje vår blir det dock storstädning och denna blöta sommar har krävt mer sopning än normalt. Att Ellen och Tore Persson vårdar ett fantastiskt kulturarv är helt säkert och det är mycket att ta hand om. Jag känner att det inte skulle vara mer än rätt att rycka in och "knäskura" åt Ellen, för nog är det viktigt att bevara och kunna visa delar av det ståtliga Pallars.