Blandat från den gamla gästboken

 Säsongsavslut vid sommarstugan...

Hej medmänniska! Konstig rubrik kan tyckas. Jo´ men den är med sanningen överensstämmande. Var upp till sommarstugan för ärende. Stannade bilen på parkeringen och blickade ut över den blanka vattenspegeln. Dimman svävade strax över vattenytan och allt såg trolsk ut. Storlommarna syntes inte till som brukligt. Kanske har dom gett sig av mot sydligare trakter. Allt har ju som bekant sin tid. En rödhake satt på uteplatsen invid härbret och tittade nyfiket på mej då jag vandrade upp efter grusgången. Eljest var det gula björklöv över större delen av träbron. Utemöblerna kändes naturliga att stoppa in i lillhärbret. Lillbåten drogs upp på bryggan och vändes upp och ner. Utombordaren fick följa med hem till värmen i garaget. Tjockteven hamnade i baksätet. Vissnade växter plockades bort. Di´ svarta flugorna som dansat sig trötta till döds innanför fönstren låg på rygg med benen i vädret. Sommarlektyren plockdes ner från bokhyllorna. Det var Gunnar Brusewitz ett par böcker. Det var Hans Lidmans skrifter. Det var Lars Jonssons tunna bok om de fyra olika Lomarterna. De böcker man tummat sig igenom under sommaren i läsfåtöljen. Dom lugnar upp ens inre. Vad mycket en sommarvistelse innehåller även om den går i sakta mak. Denna sommar som var den första på fem säsonger där dagboken inte var sprängfylld av byggfakta. Härligt ! Tack kära sommar för alla minnen. Vi ses nästa år igen.

Hans-Gunnar Olsson, 2009-09-24 23:35

Höstligheter...

Hösten är kommen. Har du träffat honom el. henne. Den 12:e augusti dök den upp. De där signifikanta, igenkännande tecknen, så typiska hösten. Jag har inte ropat på den. Nej den bara kom liksom. O-ombedd och uppkäftigt som vanligt. Det är di´ speciella vindarna och dess brist
på värme. Där sitter man i all sköns ro och dricker sitt eftermiddagskaffe på altanen i sommarstugan, så plötsligt utan så mycket som ett sus i trädkronorna, kommer denna burdusa, känslolösa "varelse" med full kraft och drabbar en. Shortsen är på trettio röda sek. så fel, så fel. Jag tror att t.o.m storlommen som dyker efter föda ute i sjön, stannar upp och undrar vad som är på gång. Nå´n måtta får det väl vara tycker jag mej höra utifrån. Många nätter har det blivit i stugan och lika många kvällar har vi kurat skymning då tänket får fritt spelrum utan tv och annat mordernt påfund. Tystnad och en god bok är inte att förakta där man sitter och barfota smeker det nyslipade golvtiljorna av gammelfura. Ibland reser jag mej upp för ett ögonblick och blickar ut över den blanka vattenspegeln som i de sista bleka ljuset av dagen lyser svagt därute. Då läks såren på själen en smula. Det är här ordet kontemplation kommer in och passar så bra. Hör: Kontemplation är i kristen mystik en benämning på inre, utdragen och ordlös bön, varvid man tömmer medvetandet för att stilla betrakta det gudomliga. Det är exakt det jag känner att jag gör. Vilket kul och bra ord va!? Kanske skulle vi kontemplamera mera! Där fick jag till det. Kramar till alla er som drabbas av denna text. Vänligen HG

Hans-Gunnar Olsson, 2009-08-15 23:30:56

Tillbakablickar från semester´n och lite datastrul...

1:a semesterperioden är historia redan och man är åter på jobbet och härjar.Di´ fyra veckorna man var tilldelad har gått upp i rök känns det som. Efter en delvis mkt.varm period med stön och pust och täta bad har förbytts i kallvä´r och snålblåst. T.o.m storlommen tycks frysa där dom passerar i dussintal utanför vår brygga ett par kilometer upp efter Långrösten. Gråvädret tycks mest komma från Edsbyhållet. Vet ej vad vi gjort dom. Mycket har hänt kring backe och stuga och komforten ökar för varje dag. Efter ett antal säsonger med hårt arbete börjar det nu skönjas ett ***. Detta kan innebära att de böcker som fått vänta på att genomläsas nu får sin rättmätiga chans. De filosofiska funderingarna får nytt liv och näring. Man måste gödsla det som ska växa, brukade min far säga. Just nu läser jag en tjock bok av Gunnar Brusewitz som heter "De fyra årstiderna", köpt på antikvariat för
en hundring. En underbar författare och illustratör/tecknare att läsa och studera. En annan författare är förståss Hans Lidman. "Nattens Drottning" heter boken. Hans språk är en fröjd att "krypa" fram i. Gunnar Westrin, fiskeförfattaren från norr är även han magnifik i att trollbinda sina läsare. Jag har vid sextioårs ålder förärats en Lap-top. I denna kluriga uppfinning har jag skrivit dagbok från den första sem.dagen till den sista. Men så i ett nafs, utan min aktiva medverkan, försvann varenda textrad. Kul! Men som tur är så skriver jag liknande data i en trygg, stadig, traditionell bok med riktiga sidor i som inte försvinner förrän man eldar upp hela härligheten. Detta ursprungliga sätt att nedteckna sådant som eftervärlden gott kan ägna sig åt att läsa innan världen går under, är värd all heder. Leve boken, leve anteckningsböckerna!! Allt är inte bättre nu, möjligtvis en del. Sommargästerna inom synhåll från vår stuga är mycket få till antal. En och annan båt passerar men även dom är sällsynta. Bastun har gått varm i dubbel bemärkelse. Denna underbara inrättning som stillar själens puls och saktar ner en till lämplig fart. Unna er en bastu innan ni sitter på hemmet, för se´n är det kört. Stackars ni som gasar på genom livet och aldrig tittat in i en uppvärmd bastu. Er är det synd om, förutsatt att det nu inte är av medicinska skäl förståss. Vi har väl alla våra knep av uppbromsningar i livet. Min är det nyss nämnda. Jag slutar nu innan du somnar käre vän. De varmaste tankar till dej medbroder o. syster. Speciellt ni i Långhed.

Hans-Gunnar Olsson, 2009-07-22 01:06:05

Försommartankar...
Våren, ja´ den är redan passerad. Vi är redan halvvägs inne i juni o. vi, gumman o. jag har inte ens etablerat oss i sommarstugan än. Hur kan det gå så snett. Inte alltid man råder över det som sker. Sedan i febr. har inget varit sig likt. Det vanliga skeendet har fått stryka på foten. Annat har kommit emellan. Förmodligen är det många som fått erfara detta i sina liv, varför då inte vi? Sommaren är oviss, oplanerad. Det får bara bli så. Ja tror vi har sällskap av många som just nu har det så. Håll ut, kämpa är min klena uppmaning. Jag tänker goda tankar om er medmänniskor i min hemby, Långhed.

Prövningar på gång...
Har du tänkt på hur våra liv kan ändra sig på en eftermiddag. Där prioriteringarna man tyckt varit självklara, omkullkastas fullständigt. Man ser allt i helt andra "färger". Plötsligt lyser överskriften i ens liv "TA VARA PÅ TIDEN OCH LIVET". Ägna dej åt väsentligheter. Jiddra inte med petitesser, ytligheter o. simpla gräl. Odla generositet, kärlek, omtanke. Analysera dej själv. Vad vill jag. Vad är viktigt för mej i ett vidare perspektiv. Vad är det som berikar mej och får mej att växa som människa/medmänniska. Stilla dej en av de närmaste dagarna. Prata högt med dej själv. Unna dej total tystnad, stillhet några minuter. Vi har ruskats om i vår familj. Ingenting kommer att bli som det varit tidigare. Vi behöver varma tankar, omsorger, kärlek. Är du villig att dela med dej av din? Hoppas det. När det blir skarpt läge får vi inte tveka att finnas där bredvid med en omfamning. Kramar fr. HG

Tankar om att bli sedd och om att berätta sin historia...

I det lilla sker det stora. Visst håller du med mej. Det är inte de som hörs mest, de som tar störst plats och i som alla sammanhang ska synas som väcker din och min nyfikenhet, nej förmodligen är de de som har en låg profil och som lågmält berättar den lilla berättelsen, berättelsen med de svaga nyanserna. Inte berättelsen med de "illröda färgerna" eller det iögonfallande, vulgära, svulstiga, utan den djupa, innerliga, självupplevda berättelsen som satt livslånga avtryck i dej som person. Som kanske har haft en livsavgörande betydelse som du nu i vuxen ålder blivit varse. Sluta aldrig att berätta för dina barn om dina barndoms somrar, dom som alltid var full av blå himmel och en värmande sol och kortbyxor. Eller om din farmor eller farfar med det fårade ansiktet, som alltid hade ett knä för dej att sitta i. Som alltid hade tid. Som alltid bekräftade dej. Som alltid såg dej. Plocka fram bilderna från förr, visa och berätta din historia medans tid är att fånga ditt barns nyfikenhet och hunger. Låt dom få känna smaken på den kärlek du *** "dricka" som blev ditt livs första byggstenar till ett egenvärde, ett självförtroende. Att du är nå´n. Du duger. Du är bra. Tillhandahåll de första byggstenarna av det ovannämnda i ditt barns liv. Jag ska hålla tummarna! Kram fr. HG

Om åldrandet...
Ytterligare snö har fallit på hus och "boskap" (kattang). Visst bli man lite glad åt denna vita vara som lyser upp. När det är vinter ska bara backen vara snöbemängd, därmed basta! Mina kvällspromenader företas numera broddförsedd. Detta är ett tryggt och värdigt sätt att ta´ sig fram med benen i behåll. Däremot min son steppar fram helt obekymrat i totalsläta gympadojjor! Så vulgärt. Men när min ålder låg på ringa 19, kunde jag också korrigera en halksituation utan att få hjärtklappning, men nu innebär det helt andra risker. Till viss del tror jag det kan bero på att ju äldre man blir ju högre upp kommer ens tyngdpunkt att ligga. Vilket har till följd att man tippar betydligt lättare och faller betydligt tyngre! Men samtidigt är man i min ålder, visare rent generellt. Alltid en tröst. Så morska upp dej, du som misströstar över din tippighet och stora benägenhet att ramla tungt och ofta. Det finns hjälp att få. Rullator med dubbdäck, kan det vara nå´t? Jag återkommer håll ut kära medmänniska.

Januari-funderingar...

Det är nu vinter och julen är ett minne blott. Januari månad har gjort sitt intåg och det nya året likaså. Personligen har jag legat däckad av en kraftig influensa några dagar, men tålmodig som man är gör man inget större väsen av det. I övrigt tycker jag inte att det är nå´t större väsen i Långhed överhuvudtaget. Det känns att var man och kvinna kurar skymning denna tid på året, som om man tar spjärn och kämpar sig igenom denna kalla årstid för att sedemera ta´ ett rejält skutt in i våren med takdropp och dagsmeja. Då vaknar det fördolda i en. Då fylls lungorna med vårlighet och syrerikt blod pumpas med högt tryck runt i kroppen och lusten stavas med stora bokstäver. Visst är det märkligt med oss människor, du och jag. Tur att vi inte är robotliknande, stereotyper utan individer med kött och blod högst levande. Känner ni som jag...vore det inte härligt med en studiecirkel i hembygdskunskap. Där vi fördjupar oss i det som är vår hembygd med dess historia och på köpet odlar vi gemenskap med varandra, du och jag. Smaka på dom orden. Kanske någon känner sig manad att öppna upp för dylikt förslag. jag vet då...att jag kommer i så fall. Tills dess må dä´!

Vinterpromenad i Långhed...

Eftermiddagspromenaden sker på andra tider denna tid på året då solen knapp tar sig ovanför trädtopparna. Den måste begynna redan kring tolvsnåret då frukosten bara är ett par timmar gammal. Vi har en brant utförslöpa som försöker lura en till att sätta högsta fart från början, men si...det går inte det. Nä´ ska man återvända hem till förstubron utan att vara fuktig som en blöt lom (fågel), då gäller det att hushålla med krafterna redan från början. Så genast efter det att backen planat ut sker en mjuk men bestämd inbroms- ning så gånghastigheten justeras till en mkt. behaglig lunk där tankarna innanför pannbenet får en chans att forma sig till hyfsade djupsinnigheter medans förflyttning sker ut mot stora landsvägen. Väl där finns föga möjlighet att föra ett samtal med sin äkta hälft i normal samtalsvolym. Detta p.g.a alla bilisters framfart på denna extremt vältrafikerade vägstump. Nåväl vi viker av och rundar "Hedbacka-residentet" väl medvetna om detta smarta drag av den enkla anledningen att där låter det sig göras att föra diskussioner som är värt namnet utan att behöva gasta och skrika till varandra. Efter ett par hundra meter står vi där i fyrvägskorsningen vid "glasmästar-Elins charmiga gårdstun och undrar vilken väg vi skall ta´. Ibland har detta beslut redan fattats hemmavid så då är det bara att gå på. Spjälkabergsvägen är alltid ett lockande alternativ med sina efter en stund stora vyer över gärden och skogslandskap som gör att man hisnar litet. Skoterspåren har vid detta tillfälle redan slagit ut i full blom och söker sig utmed dikeskanten bort mot Muckelämmen vidare mot okänt mål. Här och var korsas vår väg spårmässigt, av nattvandrare i form av ett graciöst rådjur eller den betydligt större älgen. Ja´ rävspåren finns där också slingrande, irrande bort mot skogslandskapet. Vi ser även spår efter nå´n rovfågel som har mejslat ur djupa fåror i snön med sina vingpennor i jakten på någon vettskrämd mus. Vår promenad söker sig vidare förbi ett antal hus, frostiga sådana, och sneddar ner mot Västibackvägen fram till den nästan enda bondgården i byn med en i högsta grad levande dyngstad. Här brukar undertecknad göra en formidabel tvärnit för att begrunda detta i mina ögon så djupt vackra högar av äkta koskit! Detta är nå´t man icke...ska rynka på näsan åt. Finns det ett av Gud skapat bättre gödselmedel än denna genuint äkta vara som i urminnes tider spridits på våra åkrar till gagn för dej och mej. Får jag utbringa ett Halleluja! Inte nog med att det är en fröjd för ögat att ta´ in, dyngsta´n förmedlar en icke obetydlig doftessens av välbehagligt slag, som mycket väl skulle få platsa vid nå´n parfymdisk på Åhlen´s. Denna urdoft som är så djupt rotad i alla oss fyrtitalister och äldre. Som sedan barnsben insupit denna doftorgie av stora mått. Detta har rensat våra luftrör mer än en gång och höjt vår syreupptagningsförmåga åtskilligt. Gör som jag stanna upp och begrunda, för mycket snart kommer en äkta dyngsta´ bara att finnas på vykort !! Hemska tanke! Leve landsbygden och dess innevånare som vet att uppskatta det lilla som det stora. Amen!

Filmafton på Bygdegården...

Så var filmaftonen över. Med tända ljus på varje bord satt vi som var där, och kände julstämningen krypa på.Anders Jansson och Nina Östmans film "Vad hände med Sörgår´n?" begynte kvällen. Se den på julaftonen i SVT2 kl: 21.05 + flera repiser. Därefter kortfilmen om Evert Öhmans premiärtur med sin mopedbåt fr. sommmaren 1997. Ingrid Hansgård berättade om "Fresk luft" och "Prästvalet" i Alfta Kyrka såsom Delsbostintan gestaltade dem och på dialekt förståss! Inspelad i sommaren 2001. Kaffe,lussikatter o.pepparkakor serverades i pausen så en massa mingel. Gemytligt och trivsamt.

Kommande filmafton på Bygdegården...
Nu på fredagkväll kl:19.00 är det filmafton igen i bygdegården. Långhedsborna har väl fått en lapp i brevlådan om detta. Hoppas vi ses där. Spännande och intressant tror jag att det blir. Servering i pausen där vi kan mingla med varandra. Kom du å´.

Decemberfunderingar...

Minus 12 grader och hårdfrusen snö. Shortsen har förpassats långt in i garderoben för gott, åtminstone tills vårsolen steker som mest. Våra omgivningar har iklätts de mest underbara kreationer och snöskotrarna har dammats av o. "sjunger" sin ojämna melodi. Röken från skorstenspiporna pekar rakt upp i skyn som utropstecken. Rödrosiga kinder trängs innanför hakbanden på oss var och en, ja´ inte på mej. Det får duga med en keaps även vid minus 12. Man förstör frisyren så lätt med en alltför varm "mysse". Hässjaån flyter stilla och värdigt, nästan lite fördröjd på sin väg genom byn. Som om den vill säga "titta va´ fin jag är!" Min iver att motionera har fått ett behärskat anslag. Faktiskt till min egen förvåning! Jag har långa, allvarliga diskussioner med mej själv där argumenten emot, tryter och tunnas ut alltmer som tiden går. Jag befarar att vintern är längre än mina enträgna försök att legitimera ett stilla vankande hemma över köksgolvet. Mina i ungdommen så kraftfulla lårmuskler, får ett mer patetiskt utseende för varje år och antar i nuläget ett så tanigt intryck att barnens motsvarighet i en andraklass, överglänser mina mått med råge. Kanske har vi här förklaringen i att jag numera inte förmår att hoppa över 1.48 utan sats...om ens då! Du jag har tänkt på det här med att känna sig ett med sin bygd. Att få accepstans och förtroende att vara en av många i en bygemenskap. För mej är detta djupt väsentligt. Vi, du och jag är ju människor av kött och blod, känslor,tankar,ideer men så olika varandra ändå. I denna mångfald av olikheter kan vi vara varandra till hjälp och komplement i en komplicerad tillvaro. Vi borde få vara udda, egna, svårtolkade, spännande, fascinerande, berikande, medmänskliga,generösa även inför det vi inte förstår hos varandra. Att lämna utrymme till ett stort mått av positivt tänkande. Att tro gott om varandra. Pappa sa´ vid flera tillfällen medans hans livslåga fanns kvar: - jag förlorar aldrig någonsin, på att tro gott om den jag ***, istället för det motsatta". Kanske att den bästa julklappen vi kan gen varandra 2008 är obegränsad värme, omtanke och generositet. Låt oss hålla ihop du/jag Långhedsbor.

Om att förbereda sig för vinter´n...

Det yr alldeles förfärligt, vad det yr! Kanske är det vinter´n som prövar sin kostym och testar oss gemene man hur vi ska tåla och stå emot. Det är nu kaminerna och vedpannan går för högtryck och får bekänna färg. Mitt vedförråd trängs under ett inte alltför vackert plåttak vars design för länge sedan fått stryka på foten för mer morderna saker. Men det fyller sin funktion och håller veden torr och användbar. Det är nu som den som icke kan stava till ordet framförhållning och vet dess betydelse, får stå där med skammen. Framförhållning var ordet sa´ Bull. ja´ just det sa´Bill(eller var det tvärtom). Tillfredsställelsen med att snabbt kunna hämta in ett fång ved och strax därefter stilla kaminens hunger efter sin favoritföda, är icke att förkasta. Kan man vara glad för lite, så kan man vara glad åt mycket! Förnöjsamhet och ett stilla sinne utan alltför stora höjder och dalar spar kraft och nerver. Min mor var en sådan personlighet. Eftertänksamhet och lugna tag kommer man långt med var ett av hennes axiom. Från det att hon var en ung dam och stod i butik, var noggrannheten otumbar. Hon t.o.m idka välskrivning när hon nedtecknade dagens inhandlarlista. Fyllde i o:ett så cirkeln blev sluten, eller övre böjen på a:ett. Eller så skapade åtgärden en viss fördröjning så minnet han ifatt. Hårtvättardagen hafsades icke igenom bara för att få det gjort. Nä´ det var ett antal bad med olika medikamenter som fyllde en speciell funktion. Noga och långsamt....och riktigt! Allt färre har tid att vara noggrann. Numera är livskvalite´ likhetstecken med med hastighet. Så egentligen skulle många av oss sitta där med en hel trunk med tid som har blivit över. Vi skulle rent teoretiskt,tänkas gå över till grannen och säga: Här...ta´, jag har fått över en massa tid. Vill du ha´? Tanken svindlar. Jag slutar där, för du kanske redan har slutat läsa det här! Vänligen HG på höjden.

Lite fakta om föreningen Vårbostugans vänner från förr...

Känner ni till att det för sjuttiosex år sedan bildades en förening som hette "Vårbostugans vänner". Vid bildandet den 23 juli 1932 samlades och invaldes följande personer. Selim Rosenqvist, Carl Oskar Nyberg, Stängsel J. Jonsson, Erik Jonsson samt Johan Eriksson. Det hade länge varit en närd önskan bland Långhedsborna att få en fiskarstuga för gemensamt bruk. I samråd med personalen vid Silfors överenskom att flytta en bygggnad till de s.k "Hökaholmarna" eller som platsen egentligen
heter "Notholmen". Förflyttningen av byggnaden skedde påskaftonen 1931 och tomtstocken lades den 14 juni samma år. Tanken var att det skulle kunna tjäna som ett sommarhem där man med god trevnad skulle kunna vistas med hustru och barn några vackra sommardagar. Man *** bidrag med bekostandet av murning, taktegel samt erforderligt byggnadsvirke. Sedan medlemmar via en teckningslista förbundit sig att erlägga 3 kronor vardera, verkställdes målningen och härmed var sommarhemmet komplett färdigt. Invigningen skedde kl.6 på eftermiddagen den 23 juli 1932. Sedan deltagarna hälsats välkomna och kaffet serverats underhöll herrarna Emil Andersson och Henning Jonsson med musik. En man vid namn Erik Bäckvall höll ett föredrag om våra förfäders tro och tänkesätt under 1700-talet! Därefter tråddes dansen till morrontimmarna och stämmningen var alltigenom synnerligen angenäm, enl. protokollet.

Om Selim Rosenqvist...

En intressant och märklig person som hör intimt samman med Silfors Sågverk fordom, är en man vid namn Selim Rosenqvist. Denne Selim kom till Silfors i början på seklet och hade då flyttat ända från Småland hit upp till Hälsingebygderna. Han föddes 1883 och dog den 14 februari 1971. Blev alltså 88 år gammal. Han arbetade på sågen tills han blev 71 år, året 1954. Ska visst ha´ börjat på sågverket 1908 och var då 25 år gammal. Det var bl.a då som sågen mordeniserades med nya byggnader och den förnämliga ångmaskinen kom till. Det sägs att han alltid hade en trasa i vänster bakficka som han använde när han var föranledd att polera någon del av ångmaskinen. Han bodde då på den gård som än i våra dagar heter just Selims.

Lite historia om Silfors sågverk...

Från ett fotografi från 1953 syns arbetsstaben på Silfors sågverk, uppradade. Sågv.chefen Carl-Oskar Nyberg är på plats förståss. Några karlar känner jag igen. När kortet togs var jag bara 4 år gammal. Det känns oändligt längesedan. En annan flygbild jag sett visar den fullbelamrade brädgården med di höga trästaplarna. Man ser även att landsorteringen ännu inte hade fötts, utan allt timmer flottades och sorterades av arbetare med flottarhakar i händerna, gåendes på bryggor som låg tvärs åriktningen. En annan bild visar stöddragningen på "Sillang " med svettiga karlar med uppkavlade skjortärmar och baskern på sne´. Tusentals timmer ligger halvt uppdragna och med den nedre änden djupt ner i det solvarma vattnet. Stockarna förmodligen hala att besträda och mkt.tunga att dra opp. Allt detta efterträddes av landsorteringen några år senare. Jag har också sett bilderna då hela sågverksbyggnaderna smulades sönder i små beståndsdelar i en stor flistugg en vinterdag med stora snölabbar dalandes från en grå himmel. Kvar står idag bara stora betongfundament som ramsåg 1 och 2 var föbundna med. Ramsågarna som Sune Rose´n och Dan Olsson skötte nogsamt som ett spädbarn. Jag är ånger att jag vid flytten hit till Långhed 1966, inte intresserade mej mer för sågen och dess liv medans den fortfarande levde. Byns historia kryper närmare en då man närmar sig sextio.

Iakttagelser i Långhedsbyn...

Långhed ligger inbäddat i en till synes mjölkliknande töcken och gatlamporna är knappt synliga utmed huvudvägen genom byn. Det har spritts ut välbehövlig dynga på en åker jag passerar. Även vägen har fått sin beskärda del, men det stör mej föga. Det är jag uppvuxen med. På åkern mittemot går ett flertal får och betar, volymiösa i sina yvigt, värmande ulldräkter. Gräset hålls kort där dom går o. betar outtröttliga. På håll skymtar jag fd. Silforssågens höga tegelförsedda skorsten svagt. Det synes som om den fortsätter oändligt upp i den grånande och mjölkiga atmosfären. För ett ögonblick förflyttas jag bakåt i tiden i min tanke och tycker mej se sågverksarbetarna springa av och an kring de ståtliga byggnaderna där stabbläggarna balanserar på smala, grova plank för att tippa av sina tunga bördor fr. sina axelputor. Går inte sågverkschefen Carl Oskar Nyberg linkande fram utanför kontoret månntro, märkpojken från Åsbacka. 1911 började han som bokhållare på sågen för att tolv år senare bli dess chef. En tjänst han hade i 38 år fram till 1961. Omkring 30 man hade sysselsättning fr. starten. Kraftstationen som låg utmed ån bakom den stora sågverksbyggnaden, försåg hela byn med lyse, då skrevs året 1918. Arbetsdagen begynte kl.6 på morronen och pågick till 18.00. På lördagarna slutade man en hel timme tidigare! Det slamrar uppifrån smedjan där Hökens-Johan stålskor en timmerkälke. Dörren står på glänt och ett svagt ljus sprider sig strax utanför på backen. Men det är drygt 50 år sedan ässjan slocknade i den lilla smedjan m. tillhörande snickeriverksta´n. Tankarna skenar iväg där jag vänder vid sista stolpen före Silforsskylten. Det var bra annorlunda förr med mycke´. Men roligt att minnas är det. Vår historia hjälper oss till viss del förstå det som sker nu. Innan jag åter trampar på i uppförsbacken därhemma har skymningen tätnat och jag känner att jag trivs i det som är min hembygd från 17 års ålder.

Våndan över att hösten redan är här....

Höst på er Långhedare. Nu är det hög tid att kränga av sig shortsen. Vi ses väl i motionsspåren!
Ip Loggat av Hans-Gunnar Olsson, 2008-09-22 21:49:39
Att skriva när man har ont om tid är väl ungefär som att försöka njuta av en kopp kaffe när man är kisssnödig. detta blir en kortis.Idag den 17 september går jag av mitt shift och ordet höst passar in igen. Ska snart dra upp båtarna för gott denna säsong. Detta oundvikliga, bisarra att tvingas medge att sommaren, den kära är över. Storlommen sticker snart från våra breddgrader efter en hel sommars födosök utmed sjöar och vattendrag. Denna skulpturala varelse som är bland de vackraste fåglar jag känner. Ha´ det gott kära medmänniskor i Långhed. Återkommer då tid står till buds. Kram HG.

Vårligheter....

Träna på ordet Vår. Den finns runt stugknuten. Står där o. stampar otåligt, oprövad. Tror du att det är en helt ny Vår, eller är det fjolårets Vår som glömde nå´t och kommer tillbaka? Eller är det rent av en gammal Vår från längre tillbaka än så. Ja´ man kan ju undra. Medans du undrar så berättar jag vidare, att jag plöjde formligen fram i det disiga, blöta senvintervädret med dropp ifrån grenar och takfötter. Min väg ut är glashal och det är med stor risk för liv och lem att ta´ sig helskinnad ut till stora vägen och dess barmark. Tidigare anbringade jag tvenne broddar på mina kängor och kunde därmed spatsera stolt som en tupp över de glashala partierna. Med ett "smackande" hemtrevligt ljud under skosulorna då jag körde ned bråddarna i isbarken. Med dessa finesser på fötterna *** jag istället leta upp de mest isiga fläckarna för att inte slita för mycket på de utskjutande spikarna. Så dumt det kan bli. I övrigt åldras jag fortfarande i ungefär samma takt som er andra Långhedsbor. Vilka tankar och förväntningar har ni inför våren och sommaren denna gång månntro? Att ta´ en dag i sänder är nog tämligen klokt. Att fånga dagen och mötet med människor idag och inte skjuta upp det till en tidpunkt som man aldrig kan vara säker på någonsin kommer. Snart dimper det ned några kubikmeter timmerstockar som även i år ska bearbetas. Då kommer dom där tillfällena för meditation och uträkningar och mycke´ kaffe!! Ansträngning, avslappning, ansträngning, avslappning i en jämn ström kan vara livsbejakande och ytterst hälsobringande. Somna mot natten fysiskt uttröttad som omväxling! Kanske rent av en återgång till något naturligt och ursprungligt. Möt så våren med nyfikenhet, en fågelbok och en bra kikare så kanske det känns lite lättare att ta´ sig fram i "uppförsbackarna" som ev. lurar framför. Vi ses nå´t tag...du och jag. HG på höjden.

Vinterfunderingar...

Go´morron Långhed! En månad till jul, härligt va´? Isen ligger på Långrösten, decimetertjock. Mer vinter kring sjön än nere i byn. Vargspår sedda vid Sandreveln. Några hade visst simmat över sjön oxå.Ack ja´! Förr rapporterade man om älg -och rådjursförekomster. Sedan gick det mer över till björniakttagelser och nu.....ja´just det varg! Uttrycket vargavinter har bytt betydelse i viss mån. I övrigt jobbar jag på. Nattpassen sker i totalt mörker till långt fram på morronen. Stor skillnad motför vår -och försommarnätterna, vilka jag föredrar me´ råge. Bearbetar speakertext till en film just nu. Spännande och roligt. Har köpt di´ första julklapparna nu. Med måtta är det roligt att få visa sina barn lite uppskattning genom en vettig julklapp till nytta och nöje. Fina pojkar ska man sätta värde på.(har bara så´na). Tyvärr bor en av dom alldeles för långt bort. Saknaden är stark ibland. Att hoppa in för en snabbfika är otänkbart då. Men en av dem finns på nära håll och den yngste inne i huset vårat. Så är nog situationen för många i byn. Di´ unga flyttar för utbildnings skull och av andra skäl också givetvis. Så är tidens gång. Sedan jag hörde av mig sist har beslutet om Långhedsskolans nedläggelse tagits. Det som begynte på 1800-talet har fått stryka på foten för den nya tidens ordningar. Vid många tillfällen har mor och jag suttit där i överfull skolsal och lyssnat på det ena och det andra i form av musik och egenskrivna -och uppförda teaterstycken. För att inte tala om alla skolavslutningar, ända från den tiden då jag filmade med smalfilm. Mycket blir historia, blir något man lägger bakom sig...oombedd! Jag återkommer vid tillfälle då jag har nå´t nytt att förtälja. En go´ julkram till er alla som vill ta´ emot en sådan från en åldrad undersköterska me´ begynnande flint. ha´ de´!

Resume efter årets älgjakt...

Hej medmänniska! Hat just återvänt från älgskogen, eller ska vi döpa om den till varg-eller björnskogen. Man vet snart inte vem det finns flest av. De olika jaktlagen har nått olika resultat. Nu spetsas jakten p.g.a att varg-och björnförekomsten ser ut att tillta. Annars är älgjakt så mkt. mer än att bara spana in på dessa resliga och smidiga jättar. En jaktmorron var himlen mättad av en färggrann soluppgång. Tallstammarna stod i siluett mot den eldröda himlen. Kameran åkte upp trots att det var hög tid att ladda bössan och slå på jaktradion. Ett sådant motiv får man bara inte missa. Eftersom min mage inte är inställd på kaffe o. smörgås hemmavid före klockan *** på morron, åker jag på fastande mage till den nya jaktområdet. Så det dröjer inte så länge förrän chokladen och de nybredda smörgåsarna letas fram i ränseln. Gissa om det smakar. Det fräser i radion och några röster hörs så är allt tyst igen. Morronkylan gör sig påmind och heat-pallen fylld med rösprit tänds och placeras mellan benen med en jacka över knäna och värmen kommer omedelbart. Om jag inte sitter i ett torn så tänder jag med förkärlek en väldoftande brasa nära intill. Den kan man titta länge på. Det hör liksom till. En morron kom så nysnön för första gången och la´ sig tunt men fullt skönjbart omkring en. Uppmärksamheten växlar då man sitter i 7 1/2 timme på ett pass. De tidiga morrontimmarna är som mest spännande då drevet går och det tycks knaka och braka lite här och var i skogen. Men kl. 13.00 mitt på da´n kan det plötsligt stå en hel älg på 3-400 kg. och glo en rätt in i ögonen, utan att man har hört det minsta knäpp i förväg. Fråga mej inte hur dom bär sig åt. Jag skulle förmodligen väsnas betydlig mer om jag skulle frakta mej några meter i skogen mot denna gigant! Efter alla dessa timmar på ett ibland blåsigt pass, gör att man med glädje kryper in i en varm bastu hemmavid på kvällen och inte alltför sällan somnar jag redan där för kvällen, nästan. Tidigt nästa morron ringer det så till jakt igen. Blir du sugen? Kan tro det. Varma hälsningar fr. HG.

• Prev
• Next