En by med gamla anor

Långhed är en gammal by med anor som sträcker sig långt bakåt i tiden. Orten nämns för första gången i Alfta församlings kyrkböcker år 1251, dvs ungefär ett hundra år efter att Hälsinglands bönder samlats i Alfta för att vägra den norske kungen fri lejd genom trakten. Byn går då under namnet Longede

.

 

Sverre-sagan som skildrar den norske kungens resor förtäljer att kungen var på flykt från sina fiender genom svensk territorium, resan gick via Lödöse, Värmland, Dalarna och Hälsingland till Jämtland. Både dalkarlar och hälsingar var ovilliga att låta honom passera. I Alfta samlades en 300 man stark här av hälsingar för att vägra den norska hären passage. Men Sverre lyckades övertala allmogen i båda landskapen att låta honom och hans 200 man starka här passera. Bland annat hävdade Sverre att de var beredda att äta upp sina egna hästar om hälsingarna inte var villiga att ge dem gästning. Hälsingarna gav med sig och bjöd in norrmännen till ett gästabud.

Långhed eller rättare sagt trakten runt långhed har varit bosatt sedan långt före 1251. Pilgrimsleder och marknadsvägar fanns vid Långrösten redan år 1030 och det finns fynd som visar att människor bott i trakten ända sedan stenåldern.

Men stenåldern, pilgrimslederna och kung Sverre hände för länge sedan och vi låter oss följa med tidens ström genom århundradena. Generationerna avlöser varandra, befolkningen ökar och 1542 finns 150 bondgårdar i Alfta socken. Tiden rullar vidare, markerna går i arv och för varje generation styckas marken upp i smalare och smalare remsor. Till slut blir de så smala att de är svåra att bruka. Vi är framme vid 1700-talet då Långhed börjar få en bystruktur med envåningshus, så kallade parstugor. För att råda bukt med de allt mer svårbrukade åkertegarna genomförs 1785 ett storskifte och här ser vi Långheds 17 stamhemman omnämnas.

Tiden rullar på och vi kommer in i det 19e århundradet (dvs 1800-talet), nu byggs det på en våning på parstugorna. Samtidigt börjar de stora bondeslotten med sina praktfulla förstukvistar och rikt dekorerade interiörer uppträda. Det är bönderna i byn som visar upp sin rikedom med allt ståtligare byggnader. De har i slutet på 1700-talet och under 1800-talet tjänat stora förmögenheter på att odla lin och vilket sätt är bättre att visa upp sin rikedom än genom att uppföra rikt utsmyckade och kostsamma byggnader. Långhed har med anledning av de nästan palatsliknande byggnaderna kommit att kallas för bondeslottens by.

Hälsingland och Långhed är vid den här tiden ett välbesökt resmål för konstnärer från dalaran. De reste gärna till Hälsingland där de fick väl betalt för att utföra vackra väggmålningar. En av dessa målare kallades blåmålaren på grund av sin förkärlek för blått. Väggarna i Pallars är målade av honom. En av målarna som gick under namnet Ersson-Svärd och målade väggarna i flera gårdar i Långhed.

Visitor counter, Heat Map, Conversion tracking, Search Rank